För ett par år sedan fick jag kontakt med en tjej. Hon verkade snäll och trevlig och vi har haft kontakt till och från sen dess. I våras träffades vi första gången och det blev en mycket händelserik sommar.
Hon blev min bästavän, och jag åkte till henne ofta över några dagar, ibland en helg och umgicks.
Jag tänker på det där ofta, om man kan bli förblindad av kärleken, kan man inte bli det av vänskap också?
För nu i efterhand så överväger det negativa mer än det positiva.
Ju mer jag umgicks med henne, desto mer självisk blev hon. Allting skulle handla om henne. Hon behövde bekräftelse hela tiden och frågade mig minst 15 gånger per dag (och då överdriver jag inte ens) om hon va fin, inte tjock, om hennes armar fladdrade, om hon va vacker, finare än andra personer osv.
Jag svarade att nej hon är inte tjock, ja hon är fin etc.
Jag har väldigt kort stubin så jag tröttnade väldigt fort på hennes bekräftelsebehov, men sa ingenting om det. Jag försökte att inte bli förbannad, men jag misslyckades då och då och fick ett vredesutbrott ibland haha. Jag sa aldrig rakt ut att hon behöver bekräftelse, utan snarare försökte få henne att förstå att hon ÄR fin som hon är.

Anyway, tiden gick och hon sa att hon hade ett självskadebeteende. Hon sa att hon skurit sig så att det inte slutade blöda, under armen en sommarkväll. Jag sa till henne att jag kommer nästa dag till henne och finns där för henne. Hon blev jätteglad och ja, vi sågs dagen efter. Saken är den nu, att hon hade inga ärr under armen. Vem fan ljuger om ett jävla självskadebeteende man inte har?! Att skada sig är allvarligt, då du kan förblöda, förstöra senor m.m och du får hemskt fula ärr. JAG jämfört med henne HAR ett skadebeteende.
Men gång på gång sa hon att hon skurit sig, och jag fanns där, hela tiden.
Hennes ex berättade att hon sagt till honom att hon skurit sig på insidan av låret, men när dem skulle ha sex såg han inte några sår/ärr överhuvudtaget.
Där har vi ett tecken på att hon vill ha uppmärksamhet så det smäller om det.

Anyway, för en månad sen pratade vi sist, och jag skulle på fest och hade sminkat mig jättehäftigt och visade för henne. Hon nämnde de knappt utan frågade "Har T hört av sig?". Och då rinner bägaren över. Hon är självisk, tänker bara på sig själv och hon måste ha bekräftelse. Senare på festen ville jag berätta för henne varför jag blev arg, men hindrade mig själv, eftersom jag då kunde ha förstört vänskapen. Jag vet att jag är kapabel till att vara riktigt otrevlig när jag är arg, så jag skrev inte. Veckor gick, och det är nu en månad sen som vi skrev sist till varandra. Hon skriver på en hemsida att om JAG ville prata med henne så skulle JAG skriva. Är det inte två stycken om EN vänskap? Hon har lika mycket ansvar att prata med mig, som jag hade med henne.

Jag tog bort henne på Facebook nu, och hon har blockat mig. Jag antar att hon skrivit en massa skit om mig, för jag hade en magkänsla att hon snackade en del skit när vi väl var vänner. Sen är jag ganska paranoid och misstänksam av mig eftersom jag har svårt att lita på andra, så de kan lika gärna vara jag som bara tror det.
Jag frågade T om hon hade pratat om mig alls när dem varit med varandra, men han sa att han inte ens nämnt mig. Undrar hur mycket jag är värd då? ;)

Nu i efterhand så vet jag att jag kommer må så jävla mycket bättre utan henne. Det känns lite tomt, eftersom vi sågs jämt, men jag klarar mig. Det har jag alltid gjort.
Jag vet inte riktigt vad jag ville med den här texten mer än att skriva av mig. Hoppas att hon fattar någongång. Men man ska inte förvänta sig för mycket.

Idag åker jag i alla fall till Stockholm och har en lååång weekend med min bästa vän. Jag fyller år i helgen med så det ska bli underbart att vara med F. Och få komma bort lite. Kanske skriver igen snart, det var ändå ett tag sen.

Ta hand om dig