Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om.
Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att jag förtränger det för att jag inte vill tänka på det, eller vågar.
Det är inte så många av mina vänner som vet, och jag har velat att det förblir så, jag vill bara inte tänka på det, alls. Det gör ont, ondare än vad jag velat erkänna.
Så om det är någon vän som läser detta och jag inte berättat, så ber jag om ursäkt, men du ska bara veta hur ont det gör.
Jag har aldrig yttrat orden per tal om mitt övergrepp, utan bara skrivit ner det, och när jag nu inatt pratade i telefon med en av mina bästa kompisar så insåg jag vilken käftsmäll det var att berätta om det. Det gjorde så ont. Jag fick en panikångestattack där och då, och jag började gråta. Alla detaljer kom tillbaks och smockade till mig som en käftsmäll.
Jag bad om ursäkt till min vän att jag inte berättat och hon tog tack och lov, inte illa upp och sa att vill jag prata om det, så är det jag som tar upp det, inte hon eller någon annan.
Alla borde ha en vän som den fantastiska människan.

Jag känner att detta blev som ett flummigt inlägg då det är mitt i natten och jag ska upp om några timmar.

Ska försöka göra ett litet inlägg imorgon (idag, senare) istället.
Försöka skriva mer om det hela.

Måste bara ha krafter först.

Ta hand om dig

I lose my way
And it's not too long before you point it out
I cannot cry
Because I know that is weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh
Every day of my life
My heart can't possibly break
When it wasn't even whole to start with

Because of you
I'll never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

Jag och min far

Jag har även här, förträngt en STOR del av mitt liv med händelser pga honom.
Han har kränkt mig, han har förnedrat mig, han har gett mig kommentarer, han har berättat att han tycker att jag är värdelös, tills jag trodde på det själv.
Jag är rädd för honom.
Det ska inte vara så.

Jag har alltid varit pappas lilla flicka, sen..tja.. jag växte upp. Jag va inte pappas docka längre. Jag var den han störde sig allra mest på. Den som fick all skit. FÅR all skit.
Jag vet inte om det började samtidigt som jag kom in i tonåren, men ni som är äldre än mig eller lika gammal som mig vet nog själva hur besvärliga tonårstjejer är.
På detta, är jag född med kort stubin, inget tålamod och högt temperament. Jag har ärvt min pappas temperament. Så vi fungerar väl helt enkelt inte ihop.
Det har hänt att han slagit till mig. Och dragit mig i håret. Jag har aldrig sagt något. Inte ens när han kränkte mig. Men en dag fick jag nog och skrek åt honom att passar han sig inte så skulle han få se på fan. Det fick han att sluta dra i mitt hår och sånt iaf. Men ja, den psykiska mobbingen fortsatte.
Han ger mig kommentarer, höjer rösten, blir irriterad så fort jag inte kan någonting själv. Det kan handla om att jag inte kan öppna en burk, så fräser han till som en jävla katt.
Jag frågade mamma till slut. "Varför är pappa alltid så arg?". Vilket mamma svarade "Nä han är bara lite irriterad över jobbet, det går över". Och jag tänkte jaha, okej.
Men sen blev det sommar. Han fick semester. Han fortsatte vara lika jävlig som innan.
Jag vet speciellt två händelser som jag inte kan förtränga än.
Vi skulle äta ute. Det var jättefint väder och det var ljuvlig grillad mat. Mamma hade köpt hem coca-cola till mig och lillebror, och precis när jag skulle hälla upp det till så utbrister pappa
"Ska du verkligen dricka det där?"
Vilket jag svarar: "Ja..?". Lite osäkert där eftersom jag inte visste va han menade.
Då lägger han kommentaren. Den får mig fortfarande 4-5 år senare att må så illa och få sån ångest.
"Men du är ju för fet för det".
Jag blev så jävla ledsen. Jag bara tog min tallrik och gick in till mitt rum. Bara bröt ihop fullständigt. Jag vet att jag tänkte "Fyfan vad jag hatar honom".

(Just nu sitter jag och kippar efter luft, ångest deluxe här haha..)

Mamma kom i vilket fall in till mig och sa "Men du vet att han inte menade det han sa".
Men jag trodde henne inte. Han förpestade mitt liv. Jag ville så jävla gärna dö.
Så nästa dag tog jag för mycket tabletter och åkte moped, hoppades på att bli tillräckligt calm för att göra det till en olycka och sen dö. Det var så jag tänkte. Men nä, ingenting hände, så jag for hem. Sov hela den dagen istället pga tabletterna.
Jag började se allt klarare att han helst var med min bror. Han favoriserade honom. Jag dög ju inte? Såklart. Nu i efterhand vet jag att han inte favoriserar, utan det är för att dem kommer bättre överens.
En annan händelse är när jag skulle fixa diskmaskinen hemma, sätta i disk. Och pappa och mamma satt vid matbordet och pappa sa något i stil med: "Ja men så där ska ju inte skålen vara?"
Vilket jag svarade: "Jag sätter väl den hur jag vill?"
Och sen började världens jävla gräl pga en sån liten skitsak. Han höll på att säga något med "Din jävla.." , men där avbröt mamma honom och skällde på honom.
Sen dess incidenter så försökte jag göra allt jag kunde för att slippa se honom, prata med honom eller ens svara på vad han sa till mig. Min mamma och pappa är gifta och bor ihop, alltså va inte detta så jävla lätt.
Men ja, jag erkände helt enkelt för mig själv att jag är rädd för honom.
Livrädd. Helt skräckslagen, så fort han ens sa något till mig. And I still am.
Jag vet en gång att jag sa "Jag älskar dig" till honom. Han svarade inte, tittade inte ens på mig. Efter allt detta är det nu jag tvivlar på om jag ens älskar honom.
Samtidigt som jag "fantiserar" om han skulle dö eller ha cancer, och gråter bara av tanken, så bryr jag mig fortfarande om honom.
Men han är ett as. Var ett as.
2012 fick jag nog. Jag bestämde mig för att avsluta mitt liv här och nu, så jag åkte till Stenungsunds station och tänkte helt enkelt hoppa framför tåget. Men jag kunde inte. Jag tänkte bara på min älskade mamma, och ringde henne och bara berättade att jag behöver hjälp, kom till vårdcentralen så fort du kan. Hon släppte allt hemma hon höll på med och for med en gång dit.
Jag berättade för henne att jag tänkte begå självmord och jag berättade att jag inte orkade mer med pappa. Jag orkade helt enkelt inte mer.
Sen dess är jag well, fast på antidepp och försöker FÖRGÄVES att bli "frisk". Men ja, nu gör vi ju en utredning om bipolär istället, så jag vet inte om jag någonsin kommer bli frisk, haha..

I vilket fall som helst, så pratade mamma med pappa om detta. Han blev jätteledsen. Jag blev förvånad. Jag trodde aldrig att han brydde sig. Jag hade inte en aning om att han ens.. älskade mig? Nä. De gör han inte. Det har jag övertalat mig själv om. Jag är fortfarande värdelös och ett fetto för honom. (I kind of am.)
2013 fick jag ett nytt "anfall" och var självmordsbenägen, var på nya mediciner och hela den fadderittan igen. Mamma pratade med pappa återigen, och denna gången kunde han inte sova på flera nätter.
Är jag elak som tyckte det var helt rätt åt honom?
Jag ville att det gick för långt, och nu fick jag äntligen göra det.
Du gick för långt. Du fick din egna jävla dotter att må dåligt, pga ditt jävla humör som du inte kan behärska. Inte konstigt att jag blir lika förbannad på dig som du på mig, när du beter dig som ett svin?

Nu är det 2014. Things has..changed. Det har blivit bättre. Långt över förväntan, absolut. Men jag vantrivs fortfarande hemma och jag vill flytta ut, fort som själva fan. Jag pallar inte bo här. Jag kvävs, långsamt men säkert.

Om jag älskar honom? Helt ärligt, nej.
Om jag hatar honom? Nej. Men jag har inte förlåtit honom för de han gjort mot mig. Jag vet inte om jag kommer göra det heller.


Det här blev ett jävla långt inlägg.
Hoppas det är värt att läsa iaf.
Jag tackar min mamma, mina närmsta vänner, min älskling, min lillebror, terapi och mina hundar, för att ni är anledningen till varför jag fortfarande andas.
Tack.

I tried my hardest just to forget everything
Because of you
I don't know how to let anyone else in
Because of you
I'm ashamed of my life because it's empty
Because of you
I am afraid

Because of you

Jag tänkte börja lite smått med min "livshistoria".

Så jag tror jag börjar med mobbingen.
Jag har förträngt massor, men tyvärr finns där minnen som aldrig kommer försvinna, är jag rädd.
Så ja, here we go I guess..

Den värsta tiden i mitt liv

Jag skulle precis börja i förskolan, och på den tiden gick man förskolan, 1:an och 2:an ihop. Så alltså, gick jag med förskolebarn, 1:or och 2:or. Där fanns det 5 killar. David, Philip, Farid, Kevin, Simon och någon mer jag inte minns längre. Anyway. Dem såg ut mig som deras "mobboffer" och det började redan i klassrummen. Man skulle ha bestämda platser och turas om va 4:e vecka att ha olika klasskamrater. Tyvärr, kommer jag med dessa 5 killar vid samma bord. Alltså dem, och jag. Jag vet inte vad jag tänkte då, men jag visste att det här va inte bra.
Jag hade tyvärr inga kompisar och vara med. Min barndomskompis gick på en annan skola så jag hade som sagt ingen. På rasterna var det allra värst. Dem kom fram till mig, började skrika fula ord, sparka på mig och slå mig. Detta hände varje rast.
Jag kom alltid hem full med blåmärken.
Mamma frågade självklart vad som hade hänt, men jag ljög gång på gång att jag ramlat i skogen, vilket hon gick på.
Så detta hände dag ut och dag in. Jag vet speciellt en gång då dem kastade ut mitt skrivfack med pennor och suddigummin i från klassrummet.
Om lärarna såg någonting? Ja, men dem gick bara förbi. Skyndade sig förbi. Det var så jävla hemskt, och jag är än idag så förbannad på dem att dem inte kunde ta sitt ansvar.
Men. Det fanns en liten gnista i mitt liv, det fanns hopp.
Det fanns nämligen en tjej som hette Mona-Lisa (ja, hon hette faktiskt så) som fick nog, och sa till killarna att sluta, och umgicks med mig vid nästan varje rast, för att hålla killarna borta. Vi blev goda vänner, men med tiden gled vi isär, som det lätt händer mellan vänner.
Killarna började till slut lågstadiet, och jag slapp äntligen mina demoner. Trodde jag.
När det sedan var dags för mig att börja lågstadiet, började jag i en helt underbar klass. Jag blev kär för första gången i mitt liv, min barndomskompis och jag kom i samma klass och jag var allmänt glad i livet. Äntligen slapp jag mina demoner!
Återigen, trodde jag.
Några månader in på lågstadiet skulle en tjej börja i våran klass. Johanna hette hon. Vi alla var nyfikna och jag hälsade henne välkommen.
Hon verkade jättesnäll, så vi blev snabbt goda vänner.
Till slut kunde jag till o med kalla henne för min allra bästa vän.
Men med tiden, så förbjöd hon mig att vara med mina andra vänner, de skulle bara vara hon och jag, även i skolan. Jag blev tillsammans med min första kärlek, Johannes. Jag var så glad, så lycklig, för att han ville bli ihop med mig.
Men Johanna tvingade mig 2 dagar senare att göra slut med honom. Om jag inte gjorde det skulle hon sprida ut massa rykten om mig. Så ja, jag gjorde som hon sa. Vilket jag ångrar, för Johannes pratade inte med mig på 2 veckor.
En dag när vi var på fritids så skulle jag och Johanna ut i ösregn och leka.
Väl där ute sa hon att hon att hon hade lurat mig, att hon skulle få reda på alla mina hemligheter så hon kunde sprida ut dem till alla i klassen och alla på hela skolan. Hon sa att hon aldrig gillat mig och ville förstöra mitt liv.
Hon lämnade mig där, under det där trädet. Jag kände mig rent ut sagt som en ledsen hundvalp i ösregn.
I 3 år till blev mitt liv till ett helvete. Jag fick visserligen tillbaka mina vänner som jag umgicks med innan Johanna kom in i bilden, men jag var skolans största tönt, för att jag ex. inte hade slutat leka med Barbiedockor. Jag var också väldigt tidig i puberteten och fick redan bröst när jag va 8-9 år gammal. Vilket Johanna givetvis retade mig för. Även när jag fick min första mens, när jag var 11 år. Jag vet inte hur många gånger jag gick ut gråtandes från klassrummet och ingen gjorde någonting åt det, förutom min lärare Marianne. Eller ja, hon försökte. Hon ringde hem till mina föräldrar, hem till hennes föräldrar och försökte få Johanna att sluta vara så elak.
Tyvärr slutade hon inte och jag önskade redan här att jag var död. 11 år gammal och önskar jag var död. Funny! Nah..
Åren gick och 6:an kom, vi skulle göra en pjäs och satt i en ring när min lärare, Marianne, berättade att Johanna skulle flytta så hon inte skulle vara med i pjäsen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så lycklig. Jag kunde inte sluta le, jag kände att "Gud är på min sida". Det var helt galet, jag blev så lycklig.

När vi väl slutat på lågstadiet började jag högstadiet. Här är det inte mycket att skriva om, för här var det min bästa tid någonsin av hela mitt skolår. Underbara klasskompisar och 3 av dem är fortfarande mina bästa vänner.

Sen kommer gymnasiet, och jag började skolka, pga. en kille som jag förträngt namnet på. Han retade mig dag ut och dag in, och jag sa till min klassföreståndare, men ni vet med tuffa killar.. dem ska aldrig ge sig.. plus att jag här skaffade min allra första pojkvän, min allra största kärlek och skatt i hela världen. Enligt några tjejkompisar jag hade där, så tyckte dem inte om att han var så pass äldre, i o med att jag var 16 och han 27 år. I 2:an/3:an av gymnasiet var jag så arg och trött att jag skrev ett öppet hatbrev till henne här på bdb faktiskt. Det visade sig senare vara ett missförstånd dock, något år senare. Men ja, jag tyckte väl att min gymnasietid va pest och kolera, samtidigt som den va underbar. Jag hade grymma lärare och ja, tiden gick väldigt fort helt enkelt ändå.

Nu sitter jag här, 2 år senare. Deprimerad mer än någonsin och sitter och skriver något så privat, som jag hållit hemligt för alla, inkl mina föräldrar. Mina föräldrar fick veta om förskoletiden 10 år senare. Jag har aldrig berättat för någon, NÅGON om mina hemska år under skolan för någon, ja förrän år 2010 typ. Jag vågade inte, trodde ingen ville veta.
Det tog 6 samtal med min kurator som jag hade 2012, att berätta allt, inkl med min far och med allt om skolan. 6 samtal. Det tar TID att bygga ett förtroende för mig. Men varför jag skriver här, är för att för någon månad sen frågade jag vad folk ville läsa om, och då sa några bland annat om mitt liv.

Mitt liv har inte vart en dans på rosor, i så fall har den snarare varit en dans på rosor med massa taggar. Det har varit en hemsk tid, och jag är fortfarande.. jag vet inte "superlycklig". Markus gör mig hel. Han gör mig lycklig. Men jag vill ändå vara superlycklig. Det är tråkigt när så många pusselbitar fattas i mitt liv, pga mobbing.

Jo förresten. Mona-Lisa, som ni läste om längre upp omkom i en tågolycka 2010. Hon och hennes vän skulle gå över ett tågövergångsställe och där plingade tyvärr inte klockan och ryktet säger att dem lyssnade på musik och inte såg eller hörde tåget komma.. Jag grät faktiskt den dagen. Hon var ju mitt hopp i den svåra vardagen för då 10 år sen. Jag sörjer henne än idag och hon var min skyddsängel. Vila i frid älskade Mona-Lisa. <3

Den här texten kan vara lite osammanhängande, säkert grammatikfel osv osv, men jag tror det går att läsa.
Hoppas ni vill läsa också, annars är de lite "waste of time". Eller bara en grej jag kan gå tillbaka till när jag känner att jag vill göra det i framtiden.

Imorgon tror jag att jag ska skriva om min far.
Vill ni läsa?