Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! 
Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att tårarna ska bränna innanför ögonlocken dag in och dag ut, att jag måste kämpa mig upp ur sängen för att ens komma upp. Att jag måste tänka på att orka andas lite till, för mina nära och käras skull. 
Visst har jag tillbaka livsglädjen igen, men ibland försvinner den fort som satan. 
Inte ens lugnande hjälper just nu. Mest av allt vill jag överdosera Imovane och sova föralltid, men jag kan inte lämna J, mina bästa vänner, mamma.. och.. det kommer bli bättre. Jag vill helst nu, helst igår. 

Idag är det 2 årsedan jag skar mig sist, kl 03.00 för att vara exakt. I skrivande stund är klockan 01.30. 
Det kanske är därför jag har ångest? För att årsdagen närmar sig och närmar sig, och nu är den här. 
Och nu har jag inte skurit mig på 2 sabla år, även om jag så in i helvetes gärna velat, väldigt väldigt många gånger under detta år. 

Även om jag fick lära mig inne på psyk att man ska säga till när man mår dåligt och säga stopp, så känner jag mig fortfarande till besvär. Jag vill inte göra mina nära oroliga. Jag kan ju själv. Tycker jag. Men tydligen inte. 
Det suger så jävla hårt. En sån fucking daglig kamp att ens ORKA andas, helt sinnes vad jobbigt det är. 


 

Ta hand om dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på dis...

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt.  Så hårt att jag la in mig på psyk. Och det var inte bara...

Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om. Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att...

Det känns som att min värld rasat samman. Pendlar mellan att vilja skrika av ångest, och skrika av ilska. Hur fan kunde hon bara lämna mig så? När hon vet hur mycket hon betyder för mig, och tydligen betyder jag ingenting för henne. Inte ett fucking...

I höst är det 3 år sedan jag blev sjukskriven. Jag gick in i väggen och klarade inte av någonting. Jag kunde knappt gå ut, jag kunde inte träffa mina vänner, jag kunde inte göra något alls. Jag bara låg i min säng och hoppades på att ångesten slutade...