Mamma ber mig hela tiden att jag ska gå till en psykolog och prata. Men jag känner inte att jag behöver det. Visst att det vart några jävligt tuffa veckor, men som jag tagit mig ur, och som även jag och M har tagit oss ur och kämpar fortfarande med. Jag gjorde slut med en vän, men det gör inte alls lika ont som om jag skulle förlora M.
Värderar han så mycket mer ärligt talat.

I vilket fall som, så känner jag inte att jag behöver det. Visst att jag har dagar då jag mår dåligt och ibland bara några timmar, och ventilerar det på Facebook, men jag VILL_INTE_GÅ_I_NÅN_JÄVLA_PSYKOTERAPI igen. För de första skulle jag bara gå där i en kvart och inte ha något att prata om mer än ångest, och så länge JAG känner att jag har kontroll, varför ska jag då prata om det? Jag har övningar, jag har vänner, min familj och M som stöd. Jag mår för det mesta bra, och det är jätteskönt att jag har dem.
Jag önskar bara mamma förstod att jag inte vill och inte tänker gå i nån jävla terapi. Jag är förfan 22 år, jag bestämmer själv när jag känner att jag behöver gå till någon och prata. Ingen känner mig så väl som jag känner mig själv (M kanske känner mig lite bättre än jag själv i vissa stunder men jaja)
Annars mår jag bra. Glömmer ta min medicin då och då vilket resulterar i ångest. Men det är hanterbart, och när det inte är hanterbart så sitter jag och gråter och lyssnar på musik, och det brukar gå över efter några timmar, även om det just då är sjukt jävla jobbigt alltihopa.

Jag överlever. Det har jag alltid gjort. Jag känner mig själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att...

Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på dis...

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt.  Så hårt att jag la in mig på psyk. Och det var inte bara...

Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om. Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att...

Det känns som att min värld rasat samman. Pendlar mellan att vilja skrika av ångest, och skrika av ilska. Hur fan kunde hon bara lämna mig så? När hon vet hur mycket hon betyder för mig, och tydligen betyder jag ingenting för henne. Inte ett fucking...