Hej. För ett tag sen blev jag diagnostiserad med GAD, och för er som undrar vad det är, så är det Generaliserad ångestsyndrom. Här är länk för de som är intresserade att läsa om: http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Generaliserat-angestsyndrom---GAD/?ar=True

Det är en äckligt jobbig sjukdom, oftast behöver det inte ha "hänt något" utan ångesten bara kommer. För min del är det som att ångesten försöker äta upp mig inifrån. Jag får panik för jag kan inte andas, gråter och försöker att inte skada mig själv. Jag är den 17:e november skadefri sen 1 (!!) år tillbaka och jag vill verkligen inte falla tillbaka.
Natten, och morgonen som var, och även igårkväll, var så jävla jobbig att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Jag glodde till och med på ett rakblad (ja jag har kvar dem..) för att sen sakta lägga tillbaka den. Samma kvällen som var, men denna gången var jag upptagen med att sluta gråta.

Jag känner mig så himla trasig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Den enda jag känner mig 200 % hel med, är min älskade pojkvän M, som är så otroligt stöttande. Dessvärre har vi distans på över 20 mil men jag kan inte bärga mig tills vi flyttar ihop. För han, botar min ångest. Han får mig att må så otroligt bra, att det känns som en käftsmäll när jag kommer hem till verkligheten igen.

Nu kan jag tyvärr inte skriva mer då ögonen går i kors. Kände att det blev ett ganska flummigt inlägg, men jag är utmattad och behöver sova.

Ta hand om dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att...

Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på dis...

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt.  Så hårt att jag la in mig på psyk. Och det var inte bara...

Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om. Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att...

Det känns som att min värld rasat samman. Pendlar mellan att vilja skrika av ångest, och skrika av ilska. Hur fan kunde hon bara lämna mig så? När hon vet hur mycket hon betyder för mig, och tydligen betyder jag ingenting för henne. Inte ett fucking...