blottadsjal

Senaste inläggen

Av J - 17 november 2016 01:26

Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! 
Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att tårarna ska bränna innanför ögonlocken dag in och dag ut, att jag måste kämpa mig upp ur sängen för att ens komma upp. Att jag måste tänka på att orka andas lite till, för mina nära och käras skull. 
Visst har jag tillbaka livsglädjen igen, men ibland försvinner den fort som satan. 
Inte ens lugnande hjälper just nu. Mest av allt vill jag överdosera Imovane och sova föralltid, men jag kan inte lämna J, mina bästa vänner, mamma.. och.. det kommer bli bättre. Jag vill helst nu, helst igår. 

Idag är det 2 årsedan jag skar mig sist, kl 03.00 för att vara exakt. I skrivande stund är klockan 01.30. 
Det kanske är därför jag har ångest? För att årsdagen närmar sig och närmar sig, och nu är den här. 
Och nu har jag inte skurit mig på 2 sabla år, även om jag så in i helvetes gärna velat, väldigt väldigt många gånger under detta år. 

Även om jag fick lära mig inne på psyk att man ska säga till när man mår dåligt och säga stopp, så känner jag mig fortfarande till besvär. Jag vill inte göra mina nära oroliga. Jag kan ju själv. Tycker jag. Men tydligen inte. 
Det suger så jävla hårt. En sån fucking daglig kamp att ens ORKA andas, helt sinnes vad jobbigt det är. 


 


Ta hand om dig

Av J - 16 november 2016 00:47

Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. 
Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på distans, och distans är inte min grej. 
I vilket fall så är det så skönt, för jag kan träffa honom flera gånger i veckan, och det känns på riktigt, eller vad man ska säga. Ett distansförhållande innebär i stort sett att man umgås en helg i typ månaden, medan jag kan träffa J hur mycket jag vill, när jag vill (nästan när jag vill iaf, han har ju faktiskt ett jobb också). 
Vi började träffas väldigt intensivt, mer än vad jag någonsin är van vid. Är fortfarande inte van, men jag älskar varje stund jag är med honom.

Vi blev tillsammans den 15:e oktober. Dvs igår hade vi en månad tillsammans. 
Men.. redan väldigt tidigt, insåg jag att jag älskar honom. Vilket gjorde mig livrädd, för att älska någon innebär att man råkar eller inte råkar såra någon, eller lämna. Jag är van vid att folk lämnar mig. Är van vid att folk sårar mig, så varför skulle inte han kunna göra det? 

Jag är så jävla säker, redan nu, att detta är min teammate. Det är lite mer än en soulmate. Att jag äntligen hittat rätt. 
Vilket gör mig ännu mer rädd. Jag känner mig tryggast i hela världen med honom, men så jävla rädd att han en dag ska lämna mig. Att han inser vilken jobbig människa jag är att handskas med. 
Han får hela min värld att snurra. Han visade vad lycka innebär, han VISAR vad lycka innebär, varje gång, varje dag. 
Jag tror aldrig jag varit såhär lycklig innan, vilket skrämmer mig, för det kan försvinna ifrån mig igen. Och då kanske jag ligger återigen inne på psyk. Jag vill inte hamna där igen. 

Jag är så jävla töntig med. Jag är en riktigt känslosam människa och kan gråta för minsta lilla, och bara TANKEN gör mig illamående, får ångest och/eller börjar gråta (vilket ger mig ångest) att förlora honom. Min lilla gnista. Mitt ljus i min tunnel. 

Och när jag börjar gråta, så vill jag backa. Långt åt helvete vill jag backa. Jag vill inte vara klängig, jag vill inte vara jobbig, jag vill inte vara för ärlig, jag vill inte såra honom eller göra livet jobbigt för honom. 
Han försäkrar mig hela tiden om att jag inte behöver oroa mig (det är tur att han verkar ha tålamod med att jag är osäker), men det är klart jag oroar mig. Man vill inte att sin lycka går iväg.
Men jag kan inte backa. Jag kan inte. Han har på väldigt kort tid blivit min andra halva, och en av mina absoluta bästa vänner. Plus pojkvän på det. Det kan inte bli bättre än så.
Och därför kan jag, återigen, inte backa. För han har all rätt o veta hur jag mår, vad jag tänker på, vad jag är nojjig över. Jag vill att han ska veta hur jag mår, men jag vill inte att han mår dåligt av det heller. Så det är en lite jobbig situation det här. 

Det är inte det att jag inte litar på honom, tvärtom, jag litar på honom till 110 % (och jag hatar människor och vill inte lita på dem heller), men jag litar inte på "föralltid" längre. Jag litar inte på "jag kommer alltid stanna här", för alla som säger så, har lämnat mig. Varenda en. Och det gör så jävla ont. 
Det gör mer ont när man inser att man älskar någon så mycket, som även ska orka leva med en annan människa, kanske i framtiden dag in och dag ut. 
Och tänk om den personen helt plötsligt bara försvinner? Det är som att någon krossar ens värld. Och det är så jag känner ang honom. Händer något sånt så kommer jag gå i tusen bitar. 

Han vet egentligen det mesta av det jag skrivit här ovan nu, för som sagt, detta med att backa går inte så bra. Han vill inte att jag ska backa. Jag försöker att inte backa. 
Men jag älskar honom, mer än ord kan beskriva.

Det är så många människor med som kommer säga att det är "för tidigt" att säga att man älskar någon. Men om man gör det, och på riktigt tänkt igenom det noga, då finns det ingenting som heter "för tidigt". 
Han gör mig mer lycklig än någonsin annan har kunnat innan. 
Och jag vill inget annat att leva med honom, helst föralltid, men jag kommer alltid vara på min vakt. Jag litar inte på föralltid.
Bara väntar på den dagen då han inte är säker på sina känslor längre.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta, att den dagen aldrig någonsin kommer. 

Wise men say only fools rush in
But I can't help falling in love with you

 

       

 

Ta hand om dig <3

Av J - 16 november 2016 00:30

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt. 

Så hårt att jag la in mig på psyk. 
Och det var inte bara för att han dissade mig. Det var så mycket med att jag blev ovän med min ena allra bästa vän M, plus att alla minnen och flashbacks kom som en käftsmäll, om de övergrepp som jag faktiskt inte har skrivit här. Än. Det kommer. Jag är inte redo än bara.
I vilket fall som,
så låg jag inlagd på psyk i 3 veckor. Det va nog ett av de bästa besluten jag någonsin har gjort för att vara helt ärlig. Efter en vecka och lite medicinjustering började jag må bättre, fortfarande ostabil, men bättre. 
Det sämsta var att jag hamnade på en avdelning för folk med missbruk, droger och alkohol m.m. 
Det finns avdelning 9,10,11 och 12. 9 är för folk med psykos, 10 missbruk och 11 och 12 är allmänna psykiatrin, dvs där jag egentligen skulle ha varit, 11 eller 12 alltså, men det fanns inte plats. Det var skitläskigt att vara bland pundare, alkoholisterna var mer "normala" till sättet. Vande ju mig till sist, men jag höll mig undan ganska mycket. Hade ett bra team som förstod mig, och jag fick gå på ångesthantering och träffa en psykolog, och 2 ggr träffade jag en arbetsterapeut också. 

Medan jag låg på sjukhuset så började jag prata med en kille som även han börjar på J. Vi träffades på en permis som jag fick, de va en sjukt bra dag, och i slutet kysste jag honom. Och det är på den resan det har varit.. tänkte göra ett eget inlägg om honom alldeles alldeles strax. Det är så mycket jag behöver få ur mig, samtidigt som det kanske inte blir så mycket. Jag vet inte. 

Av J - 19 augusti 2016 03:24

Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om.
Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att jag förtränger det för att jag inte vill tänka på det, eller vågar.
Det är inte så många av mina vänner som vet, och jag har velat att det förblir så, jag vill bara inte tänka på det, alls. Det gör ont, ondare än vad jag velat erkänna.
Så om det är någon vän som läser detta och jag inte berättat, så ber jag om ursäkt, men du ska bara veta hur ont det gör.
Jag har aldrig yttrat orden per tal om mitt övergrepp, utan bara skrivit ner det, och när jag nu inatt pratade i telefon med en av mina bästa kompisar så insåg jag vilken käftsmäll det var att berätta om det. Det gjorde så ont. Jag fick en panikångestattack där och då, och jag började gråta. Alla detaljer kom tillbaks och smockade till mig som en käftsmäll.
Jag bad om ursäkt till min vän att jag inte berättat och hon tog tack och lov, inte illa upp och sa att vill jag prata om det, så är det jag som tar upp det, inte hon eller någon annan.
Alla borde ha en vän som den fantastiska människan.

Jag känner att detta blev som ett flummigt inlägg då det är mitt i natten och jag ska upp om några timmar.

Ska försöka göra ett litet inlägg imorgon (idag, senare) istället.
Försöka skriva mer om det hela.

Måste bara ha krafter först.

Ta hand om dig

Av J - 9 augusti 2016 12:31

Det känns som att min värld rasat samman. Pendlar mellan att vilja skrika av ångest, och skrika av ilska.
Hur fan kunde hon bara lämna mig så? När hon vet hur mycket hon betyder för mig, och tydligen betyder jag ingenting för henne. Inte ett fucking piss.
Försöker stänga av känslorna och sluta bry mig, men hur gör jag det? Hur ska jag kunna sluta bry mig om min s.k, nej f.d bästa vän, som betydde ALLT?
Just nu har du gjort mig svag som satan, men en dag kommer jag resa mig upp och inse att jag förtjänar bättre än så.

Av J - 13 juli 2016 18:12

I höst är det 3 år sedan jag blev sjukskriven. Jag gick in i väggen och klarade inte av någonting. Jag kunde knappt gå ut, jag kunde inte träffa mina vänner, jag kunde inte göra något alls. Jag bara låg i min säng och hoppades på att ångesten slutade, och hoppades på att tårarna slutade rinna.
Jag kunde ligga i sängen 24/7 och jag vet att det var någon gång jag sov i 27 timmar. Det är inte normalt, och jag vet om det.
För 2 år sedan ungefär vid det här laget, fick jag diagnosen Bipolär sjukdom. Det har varit ett helvete att inse detta, och försöka ta in att "aha, är det därför jag är som jag är". Jag ville inte inse att jag är kroniskt sjuk, och att jag aldrig kommer att komma ifrån det. Jag ville inte.
Till sist var jag illa tvungen att sakta men säkert förstå det, och jag fick en massa stöd, samtidigt som många lämnade mig. Jag läste på om det, jag fick stämningsstabiliserande för att kunna hantera alla mina humörsvängningar, och jag har ingen aning om hur länge jag kommer få gå på det, om jag kommer sluta, eller aldrig kunna sluta.

Idag har jag accepterat att det är såhär det är, och för ett halvår sen började vi planera arbetsträning. Det är ett steg framåt, men jag är otålig och vill nu nu nu, vilket inte funkar, för då kraschar jag fullständigt.

Jag har lärt mig att citatet "Fall down seven times, stand up eight" stämmer så jäkla bra. För det är okej att ramla, så länge man tar sig upp igen.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med min text, mer än att man aldrig aldrig, ALDRIG är ensam. Det finns folk därute som förstår, och som lyssnar, och det är guld värt. Jag tackar alla mina vänner som orkar lyssna på min skit, ni är fantastiska. Och jag vill tacka min mamma, för att hon är min hjälte och min förebild. Hon har alltid funnits där med en öppen famn och jag har fått snora som en liten unge i hennes famn. Återigen, guld värt, och jag är så otroligt tacksam.

Nu blev det visst en novell, men ja haha, nu har jag fått sagt det mesta.

Ta hand om dig



Av J - 5 juli 2016 17:12

Det är pappas födelsedag idag. Vet inte riktigt hur jag ställer mig till det tbh, men ja, grattis till honom typ antar jag.

I can still feel how it felt when you held me?
And I can still dream the dreams we were having?
Sorry we don't fit into your picture frames?
To be honest, I don't know if we have you to blame?
And we will think of how it felt when we used to sing
?But now I, bang bang, now I shoot you down

??I didn't break down even though the words were spoken?
I didn't break down even though you left me broken
?It's funny how you held my hand and my brother, he was never safe?
We were just one happy fam but then you walked, you walked and you'll never fucking look back?

Av J - 30 juni 2016 02:34

Fan vad jag hatar ångest. Måste vara det mest lättaste handikappet som ger en sådana förbannade hinder i livet. Som till exempel nu är klockan 02.30 och klockan 06 ringer klockan och då ska jag upp och jobba. Jag vet att det bara är 2-3 timmar en gång i veckan, men jag KAN INTE. Det går inte. Det går åt helvete. Jag kan inte rycka upp mig och bara gå heller, utan det kräver så otroligt mycket mer än så. Jag hatar ångest, av hela mitt hjärta.

Ta hand om dig

Presentation


Jag är en anonym tjej på 20 år. Varför jag vill vara anonym är för att jag skriver om mina allra djupaste tankar, mina hemska historier, min livshistoria och vad jag tänker innerst inne. Jag kommer berätta den skeva uppfattningen om mig, om alla dessa dia

Kategorier

Senaste inläggen

Fråga mig

0 besvarade frågor

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards