Mamma ber mig hela tiden att jag ska gå till en psykolog och prata. Men jag känner inte att jag behöver det. Visst att det vart några jävligt tuffa veckor, men som jag tagit mig ur, och som även jag och M har tagit oss ur och kämpar fortfarande med. Jag gjorde slut med en vän, men det gör inte alls lika ont som om jag skulle förlora M.
Värderar han så mycket mer ärligt talat.

I vilket fall som, så känner jag inte att jag behöver det. Visst att jag har dagar då jag mår dåligt och ibland bara några timmar, och ventilerar det på Facebook, men jag VILL_INTE_GÅ_I_NÅN_JÄVLA_PSYKOTERAPI igen. För de första skulle jag bara gå där i en kvart och inte ha något att prata om mer än ångest, och så länge JAG känner att jag har kontroll, varför ska jag då prata om det? Jag har övningar, jag har vänner, min familj och M som stöd. Jag mår för det mesta bra, och det är jätteskönt att jag har dem.
Jag önskar bara mamma förstod att jag inte vill och inte tänker gå i nån jävla terapi. Jag är förfan 22 år, jag bestämmer själv när jag känner att jag behöver gå till någon och prata. Ingen känner mig så väl som jag känner mig själv (M kanske känner mig lite bättre än jag själv i vissa stunder men jaja)
Annars mår jag bra. Glömmer ta min medicin då och då vilket resulterar i ångest. Men det är hanterbart, och när det inte är hanterbart så sitter jag och gråter och lyssnar på musik, och det brukar gå över efter några timmar, även om det just då är sjukt jävla jobbigt alltihopa.

Jag överlever. Det har jag alltid gjort. Jag känner mig själv.