Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om.
Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att jag förtränger det för att jag inte vill tänka på det, eller vågar.
Det är inte så många av mina vänner som vet, och jag har velat att det förblir så, jag vill bara inte tänka på det, alls. Det gör ont, ondare än vad jag velat erkänna.
Så om det är någon vän som läser detta och jag inte berättat, så ber jag om ursäkt, men du ska bara veta hur ont det gör.
Jag har aldrig yttrat orden per tal om mitt övergrepp, utan bara skrivit ner det, och när jag nu inatt pratade i telefon med en av mina bästa kompisar så insåg jag vilken käftsmäll det var att berätta om det. Det gjorde så ont. Jag fick en panikångestattack där och då, och jag började gråta. Alla detaljer kom tillbaks och smockade till mig som en käftsmäll.
Jag bad om ursäkt till min vän att jag inte berättat och hon tog tack och lov, inte illa upp och sa att vill jag prata om det, så är det jag som tar upp det, inte hon eller någon annan.
Alla borde ha en vän som den fantastiska människan.

Jag känner att detta blev som ett flummigt inlägg då det är mitt i natten och jag ska upp om några timmar.

Ska försöka göra ett litet inlägg imorgon (idag, senare) istället.
Försöka skriva mer om det hela.

Måste bara ha krafter först.

Ta hand om dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att...

Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på dis...

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt.  Så hårt att jag la in mig på psyk. Och det var inte bara...

Det känns som att min värld rasat samman. Pendlar mellan att vilja skrika av ångest, och skrika av ilska. Hur fan kunde hon bara lämna mig så? När hon vet hur mycket hon betyder för mig, och tydligen betyder jag ingenting för henne. Inte ett fucking...

I höst är det 3 år sedan jag blev sjukskriven. Jag gick in i väggen och klarade inte av någonting. Jag kunde knappt gå ut, jag kunde inte träffa mina vänner, jag kunde inte göra något alls. Jag bara låg i min säng och hoppades på att ångesten slutade...