Natt igen, kom hem klockan 00 från min älskade pojkvän. Distans suger. Det var helt okej första timmen, men nu när jag är tillbaka i verkligheten igen så gråter jag. Och gråter. Tänker, och gråter lite till. Jag vettifan vad det är för svacka jag hamnat i, men oavsett vad så är det inte kul. Jag hatar att aldrig veta hur mina humörsvängningar kommer att bli. Att vara ledsen i ena sekunden, neutral i andra, glad i tredje, arg sen ledsen igen, och jag kan aldrig förutspå om eller när det händer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till ärligt talat. Jag känner mig så jävla äckligt trasig. Jag känner inte för att existera just nu.

Ta hand om dig