I höst är det 3 år sedan jag blev sjukskriven. Jag gick in i väggen och klarade inte av någonting. Jag kunde knappt gå ut, jag kunde inte träffa mina vänner, jag kunde inte göra något alls. Jag bara låg i min säng och hoppades på att ångesten slutade, och hoppades på att tårarna slutade rinna.
Jag kunde ligga i sängen 24/7 och jag vet att det var någon gång jag sov i 27 timmar. Det är inte normalt, och jag vet om det.
För 2 år sedan ungefär vid det här laget, fick jag diagnosen Bipolär sjukdom. Det har varit ett helvete att inse detta, och försöka ta in att "aha, är det därför jag är som jag är". Jag ville inte inse att jag är kroniskt sjuk, och att jag aldrig kommer att komma ifrån det. Jag ville inte.
Till sist var jag illa tvungen att sakta men säkert förstå det, och jag fick en massa stöd, samtidigt som många lämnade mig. Jag läste på om det, jag fick stämningsstabiliserande för att kunna hantera alla mina humörsvängningar, och jag har ingen aning om hur länge jag kommer få gå på det, om jag kommer sluta, eller aldrig kunna sluta.

Idag har jag accepterat att det är såhär det är, och för ett halvår sen började vi planera arbetsträning. Det är ett steg framåt, men jag är otålig och vill nu nu nu, vilket inte funkar, för då kraschar jag fullständigt.

Jag har lärt mig att citatet "Fall down seven times, stand up eight" stämmer så jäkla bra. För det är okej att ramla, så länge man tar sig upp igen.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med min text, mer än att man aldrig aldrig, ALDRIG är ensam. Det finns folk därute som förstår, och som lyssnar, och det är guld värt. Jag tackar alla mina vänner som orkar lyssna på min skit, ni är fantastiska. Och jag vill tacka min mamma, för att hon är min hjälte och min förebild. Hon har alltid funnits där med en öppen famn och jag har fått snora som en liten unge i hennes famn. Återigen, guld värt, och jag är så otroligt tacksam.

Nu blev det visst en novell, men ja haha, nu har jag fått sagt det mesta.

Ta hand om dig