Jag tänkte börja lite smått med min "livshistoria".

Så jag tror jag börjar med mobbingen.
Jag har förträngt massor, men tyvärr finns där minnen som aldrig kommer försvinna, är jag rädd.
Så ja, here we go I guess..

Den värsta tiden i mitt liv

Jag skulle precis börja i förskolan, och på den tiden gick man förskolan, 1:an och 2:an ihop. Så alltså, gick jag med förskolebarn, 1:or och 2:or. Där fanns det 5 killar. David, Philip, Farid, Kevin, Simon och någon mer jag inte minns längre. Anyway. Dem såg ut mig som deras "mobboffer" och det började redan i klassrummen. Man skulle ha bestämda platser och turas om va 4:e vecka att ha olika klasskamrater. Tyvärr, kommer jag med dessa 5 killar vid samma bord. Alltså dem, och jag. Jag vet inte vad jag tänkte då, men jag visste att det här va inte bra.
Jag hade tyvärr inga kompisar och vara med. Min barndomskompis gick på en annan skola så jag hade som sagt ingen. På rasterna var det allra värst. Dem kom fram till mig, började skrika fula ord, sparka på mig och slå mig. Detta hände varje rast.
Jag kom alltid hem full med blåmärken.
Mamma frågade självklart vad som hade hänt, men jag ljög gång på gång att jag ramlat i skogen, vilket hon gick på.
Så detta hände dag ut och dag in. Jag vet speciellt en gång då dem kastade ut mitt skrivfack med pennor och suddigummin i från klassrummet.
Om lärarna såg någonting? Ja, men dem gick bara förbi. Skyndade sig förbi. Det var så jävla hemskt, och jag är än idag så förbannad på dem att dem inte kunde ta sitt ansvar.
Men. Det fanns en liten gnista i mitt liv, det fanns hopp.
Det fanns nämligen en tjej som hette Mona-Lisa (ja, hon hette faktiskt så) som fick nog, och sa till killarna att sluta, och umgicks med mig vid nästan varje rast, för att hålla killarna borta. Vi blev goda vänner, men med tiden gled vi isär, som det lätt händer mellan vänner.
Killarna började till slut lågstadiet, och jag slapp äntligen mina demoner. Trodde jag.
När det sedan var dags för mig att börja lågstadiet, började jag i en helt underbar klass. Jag blev kär för första gången i mitt liv, min barndomskompis och jag kom i samma klass och jag var allmänt glad i livet. Äntligen slapp jag mina demoner!
Återigen, trodde jag.
Några månader in på lågstadiet skulle en tjej börja i våran klass. Johanna hette hon. Vi alla var nyfikna och jag hälsade henne välkommen.
Hon verkade jättesnäll, så vi blev snabbt goda vänner.
Till slut kunde jag till o med kalla henne för min allra bästa vän.
Men med tiden, så förbjöd hon mig att vara med mina andra vänner, de skulle bara vara hon och jag, även i skolan. Jag blev tillsammans med min första kärlek, Johannes. Jag var så glad, så lycklig, för att han ville bli ihop med mig.
Men Johanna tvingade mig 2 dagar senare att göra slut med honom. Om jag inte gjorde det skulle hon sprida ut massa rykten om mig. Så ja, jag gjorde som hon sa. Vilket jag ångrar, för Johannes pratade inte med mig på 2 veckor.
En dag när vi var på fritids så skulle jag och Johanna ut i ösregn och leka.
Väl där ute sa hon att hon att hon hade lurat mig, att hon skulle få reda på alla mina hemligheter så hon kunde sprida ut dem till alla i klassen och alla på hela skolan. Hon sa att hon aldrig gillat mig och ville förstöra mitt liv.
Hon lämnade mig där, under det där trädet. Jag kände mig rent ut sagt som en ledsen hundvalp i ösregn.
I 3 år till blev mitt liv till ett helvete. Jag fick visserligen tillbaka mina vänner som jag umgicks med innan Johanna kom in i bilden, men jag var skolans största tönt, för att jag ex. inte hade slutat leka med Barbiedockor. Jag var också väldigt tidig i puberteten och fick redan bröst när jag va 8-9 år gammal. Vilket Johanna givetvis retade mig för. Även när jag fick min första mens, när jag var 11 år. Jag vet inte hur många gånger jag gick ut gråtandes från klassrummet och ingen gjorde någonting åt det, förutom min lärare Marianne. Eller ja, hon försökte. Hon ringde hem till mina föräldrar, hem till hennes föräldrar och försökte få Johanna att sluta vara så elak.
Tyvärr slutade hon inte och jag önskade redan här att jag var död. 11 år gammal och önskar jag var död. Funny! Nah..
Åren gick och 6:an kom, vi skulle göra en pjäs och satt i en ring när min lärare, Marianne, berättade att Johanna skulle flytta så hon inte skulle vara med i pjäsen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så lycklig. Jag kunde inte sluta le, jag kände att "Gud är på min sida". Det var helt galet, jag blev så lycklig.

När vi väl slutat på lågstadiet började jag högstadiet. Här är det inte mycket att skriva om, för här var det min bästa tid någonsin av hela mitt skolår. Underbara klasskompisar och 3 av dem är fortfarande mina bästa vänner.

Sen kommer gymnasiet, och jag började skolka, pga. en kille som jag förträngt namnet på. Han retade mig dag ut och dag in, och jag sa till min klassföreståndare, men ni vet med tuffa killar.. dem ska aldrig ge sig.. plus att jag här skaffade min allra första pojkvän, min allra största kärlek och skatt i hela världen. Enligt några tjejkompisar jag hade där, så tyckte dem inte om att han var så pass äldre, i o med att jag var 16 och han 27 år. I 2:an/3:an av gymnasiet var jag så arg och trött att jag skrev ett öppet hatbrev till henne här på bdb faktiskt. Det visade sig senare vara ett missförstånd dock, något år senare. Men ja, jag tyckte väl att min gymnasietid va pest och kolera, samtidigt som den va underbar. Jag hade grymma lärare och ja, tiden gick väldigt fort helt enkelt ändå.

Nu sitter jag här, 2 år senare. Deprimerad mer än någonsin och sitter och skriver något så privat, som jag hållit hemligt för alla, inkl mina föräldrar. Mina föräldrar fick veta om förskoletiden 10 år senare. Jag har aldrig berättat för någon, NÅGON om mina hemska år under skolan för någon, ja förrän år 2010 typ. Jag vågade inte, trodde ingen ville veta.
Det tog 6 samtal med min kurator som jag hade 2012, att berätta allt, inkl med min far och med allt om skolan. 6 samtal. Det tar TID att bygga ett förtroende för mig. Men varför jag skriver här, är för att för någon månad sen frågade jag vad folk ville läsa om, och då sa några bland annat om mitt liv.

Mitt liv har inte vart en dans på rosor, i så fall har den snarare varit en dans på rosor med massa taggar. Det har varit en hemsk tid, och jag är fortfarande.. jag vet inte "superlycklig". Markus gör mig hel. Han gör mig lycklig. Men jag vill ändå vara superlycklig. Det är tråkigt när så många pusselbitar fattas i mitt liv, pga mobbing.

Jo förresten. Mona-Lisa, som ni läste om längre upp omkom i en tågolycka 2010. Hon och hennes vän skulle gå över ett tågövergångsställe och där plingade tyvärr inte klockan och ryktet säger att dem lyssnade på musik och inte såg eller hörde tåget komma.. Jag grät faktiskt den dagen. Hon var ju mitt hopp i den svåra vardagen för då 10 år sen. Jag sörjer henne än idag och hon var min skyddsängel. Vila i frid älskade Mona-Lisa. <3

Den här texten kan vara lite osammanhängande, säkert grammatikfel osv osv, men jag tror det går att läsa.
Hoppas ni vill läsa också, annars är de lite "waste of time". Eller bara en grej jag kan gå tillbaka till när jag känner att jag vill göra det i framtiden.

Imorgon tror jag att jag ska skriva om min far.
Vill ni läsa?

 

Fanny

10 mars 2014 10:43

Du har verkligen en intressant blogg. Vad hemska saker du har upplevt. Jag hoppas allt ordnar sig!

http://fannysvensson.bloggplatsen.se

J

10 mars 2014 21:52

Tusen tack. :)

Det här inlägget går inte att kommentera.

Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att...

Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på dis...

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt.  Så hårt att jag la in mig på psyk. Och det var inte bara...

Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om. Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att...

Det känns som att min värld rasat samman. Pendlar mellan att vilja skrika av ångest, och skrika av ilska. Hur fan kunde hon bara lämna mig så? När hon vet hur mycket hon betyder för mig, och tydligen betyder jag ingenting för henne. Inte ett fucking...