I lose my way
And it's not too long before you point it out
I cannot cry
Because I know that is weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh
Every day of my life
My heart can't possibly break
When it wasn't even whole to start with

Because of you
I'll never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don't get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

Jag och min far

Jag har även här, förträngt en STOR del av mitt liv med händelser pga honom.
Han har kränkt mig, han har förnedrat mig, han har gett mig kommentarer, han har berättat att han tycker att jag är värdelös, tills jag trodde på det själv.
Jag är rädd för honom.
Det ska inte vara så.

Jag har alltid varit pappas lilla flicka, sen..tja.. jag växte upp. Jag va inte pappas docka längre. Jag var den han störde sig allra mest på. Den som fick all skit. FÅR all skit.
Jag vet inte om det började samtidigt som jag kom in i tonåren, men ni som är äldre än mig eller lika gammal som mig vet nog själva hur besvärliga tonårstjejer är.
På detta, är jag född med kort stubin, inget tålamod och högt temperament. Jag har ärvt min pappas temperament. Så vi fungerar väl helt enkelt inte ihop.
Det har hänt att han slagit till mig. Och dragit mig i håret. Jag har aldrig sagt något. Inte ens när han kränkte mig. Men en dag fick jag nog och skrek åt honom att passar han sig inte så skulle han få se på fan. Det fick han att sluta dra i mitt hår och sånt iaf. Men ja, den psykiska mobbingen fortsatte.
Han ger mig kommentarer, höjer rösten, blir irriterad så fort jag inte kan någonting själv. Det kan handla om att jag inte kan öppna en burk, så fräser han till som en jävla katt.
Jag frågade mamma till slut. "Varför är pappa alltid så arg?". Vilket mamma svarade "Nä han är bara lite irriterad över jobbet, det går över". Och jag tänkte jaha, okej.
Men sen blev det sommar. Han fick semester. Han fortsatte vara lika jävlig som innan.
Jag vet speciellt två händelser som jag inte kan förtränga än.
Vi skulle äta ute. Det var jättefint väder och det var ljuvlig grillad mat. Mamma hade köpt hem coca-cola till mig och lillebror, och precis när jag skulle hälla upp det till så utbrister pappa
"Ska du verkligen dricka det där?"
Vilket jag svarar: "Ja..?". Lite osäkert där eftersom jag inte visste va han menade.
Då lägger han kommentaren. Den får mig fortfarande 4-5 år senare att må så illa och få sån ångest.
"Men du är ju för fet för det".
Jag blev så jävla ledsen. Jag bara tog min tallrik och gick in till mitt rum. Bara bröt ihop fullständigt. Jag vet att jag tänkte "Fyfan vad jag hatar honom".

(Just nu sitter jag och kippar efter luft, ångest deluxe här haha..)

Mamma kom i vilket fall in till mig och sa "Men du vet att han inte menade det han sa".
Men jag trodde henne inte. Han förpestade mitt liv. Jag ville så jävla gärna dö.
Så nästa dag tog jag för mycket tabletter och åkte moped, hoppades på att bli tillräckligt calm för att göra det till en olycka och sen dö. Det var så jag tänkte. Men nä, ingenting hände, så jag for hem. Sov hela den dagen istället pga tabletterna.
Jag började se allt klarare att han helst var med min bror. Han favoriserade honom. Jag dög ju inte? Såklart. Nu i efterhand vet jag att han inte favoriserar, utan det är för att dem kommer bättre överens.
En annan händelse är när jag skulle fixa diskmaskinen hemma, sätta i disk. Och pappa och mamma satt vid matbordet och pappa sa något i stil med: "Ja men så där ska ju inte skålen vara?"
Vilket jag svarade: "Jag sätter väl den hur jag vill?"
Och sen började världens jävla gräl pga en sån liten skitsak. Han höll på att säga något med "Din jävla.." , men där avbröt mamma honom och skällde på honom.
Sen dess incidenter så försökte jag göra allt jag kunde för att slippa se honom, prata med honom eller ens svara på vad han sa till mig. Min mamma och pappa är gifta och bor ihop, alltså va inte detta så jävla lätt.
Men ja, jag erkände helt enkelt för mig själv att jag är rädd för honom.
Livrädd. Helt skräckslagen, så fort han ens sa något till mig. And I still am.
Jag vet en gång att jag sa "Jag älskar dig" till honom. Han svarade inte, tittade inte ens på mig. Efter allt detta är det nu jag tvivlar på om jag ens älskar honom.
Samtidigt som jag "fantiserar" om han skulle dö eller ha cancer, och gråter bara av tanken, så bryr jag mig fortfarande om honom.
Men han är ett as. Var ett as.
2012 fick jag nog. Jag bestämde mig för att avsluta mitt liv här och nu, så jag åkte till Stenungsunds station och tänkte helt enkelt hoppa framför tåget. Men jag kunde inte. Jag tänkte bara på min älskade mamma, och ringde henne och bara berättade att jag behöver hjälp, kom till vårdcentralen så fort du kan. Hon släppte allt hemma hon höll på med och for med en gång dit.
Jag berättade för henne att jag tänkte begå självmord och jag berättade att jag inte orkade mer med pappa. Jag orkade helt enkelt inte mer.
Sen dess är jag well, fast på antidepp och försöker FÖRGÄVES att bli "frisk". Men ja, nu gör vi ju en utredning om bipolär istället, så jag vet inte om jag någonsin kommer bli frisk, haha..

I vilket fall som helst, så pratade mamma med pappa om detta. Han blev jätteledsen. Jag blev förvånad. Jag trodde aldrig att han brydde sig. Jag hade inte en aning om att han ens.. älskade mig? Nä. De gör han inte. Det har jag övertalat mig själv om. Jag är fortfarande värdelös och ett fetto för honom. (I kind of am.)
2013 fick jag ett nytt "anfall" och var självmordsbenägen, var på nya mediciner och hela den fadderittan igen. Mamma pratade med pappa återigen, och denna gången kunde han inte sova på flera nätter.
Är jag elak som tyckte det var helt rätt åt honom?
Jag ville att det gick för långt, och nu fick jag äntligen göra det.
Du gick för långt. Du fick din egna jävla dotter att må dåligt, pga ditt jävla humör som du inte kan behärska. Inte konstigt att jag blir lika förbannad på dig som du på mig, när du beter dig som ett svin?

Nu är det 2014. Things has..changed. Det har blivit bättre. Långt över förväntan, absolut. Men jag vantrivs fortfarande hemma och jag vill flytta ut, fort som själva fan. Jag pallar inte bo här. Jag kvävs, långsamt men säkert.

Om jag älskar honom? Helt ärligt, nej.
Om jag hatar honom? Nej. Men jag har inte förlåtit honom för de han gjort mot mig. Jag vet inte om jag kommer göra det heller.


Det här blev ett jävla långt inlägg.
Hoppas det är värt att läsa iaf.
Jag tackar min mamma, mina närmsta vänner, min älskling, min lillebror, terapi och mina hundar, för att ni är anledningen till varför jag fortfarande andas.
Tack.

I tried my hardest just to forget everything
Because of you
I don't know how to let anyone else in
Because of you
I'm ashamed of my life because it's empty
Because of you
I am afraid

Because of you

Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att...

Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på dis...

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt.  Så hårt att jag la in mig på psyk. Och det var inte bara...

Igårnatt satt jag och ritade. Blev jättefint och jag var jättenöjd. Samtidigt som jag började fundera lite då jag och en vän till mig diskuterade om ett övergrepp hon varit med om. Tills jag insåg själv att jag varit med om ett. Det är bara det att...

Det känns som att min värld rasat samman. Pendlar mellan att vilja skrika av ångest, och skrika av ilska. Hur fan kunde hon bara lämna mig så? När hon vet hur mycket hon betyder för mig, och tydligen betyder jag ingenting för henne. Inte ett fucking...