Så, nu tänkte jag berätta om Han. Han som får hela min värld att snurra, han som visade hur lycka känns. 
Han bor för en gångs skull bara mellan 2-4 mil ifrån mig (beroende på vilken förälder han är hos), och inte över 25 mil. Nu har jag testat på distans, och distans är inte min grej. 
I vilket fall så är det så skönt, för jag kan träffa honom flera gånger i veckan, och det känns på riktigt, eller vad man ska säga. Ett distansförhållande innebär i stort sett att man umgås en helg i typ månaden, medan jag kan träffa J hur mycket jag vill, när jag vill (nästan när jag vill iaf, han har ju faktiskt ett jobb också). 
Vi började träffas väldigt intensivt, mer än vad jag någonsin är van vid. Är fortfarande inte van, men jag älskar varje stund jag är med honom.

Vi blev tillsammans den 15:e oktober. Dvs igår hade vi en månad tillsammans. 
Men.. redan väldigt tidigt, insåg jag att jag älskar honom. Vilket gjorde mig livrädd, för att älska någon innebär att man råkar eller inte råkar såra någon, eller lämna. Jag är van vid att folk lämnar mig. Är van vid att folk sårar mig, så varför skulle inte han kunna göra det? 

Jag är så jävla säker, redan nu, att detta är min teammate. Det är lite mer än en soulmate. Att jag äntligen hittat rätt. 
Vilket gör mig ännu mer rädd. Jag känner mig tryggast i hela världen med honom, men så jävla rädd att han en dag ska lämna mig. Att han inser vilken jobbig människa jag är att handskas med. 
Han får hela min värld att snurra. Han visade vad lycka innebär, han VISAR vad lycka innebär, varje gång, varje dag. 
Jag tror aldrig jag varit såhär lycklig innan, vilket skrämmer mig, för det kan försvinna ifrån mig igen. Och då kanske jag ligger återigen inne på psyk. Jag vill inte hamna där igen. 

Jag är så jävla töntig med. Jag är en riktigt känslosam människa och kan gråta för minsta lilla, och bara TANKEN gör mig illamående, får ångest och/eller börjar gråta (vilket ger mig ångest) att förlora honom. Min lilla gnista. Mitt ljus i min tunnel. 

Och när jag börjar gråta, så vill jag backa. Långt åt helvete vill jag backa. Jag vill inte vara klängig, jag vill inte vara jobbig, jag vill inte vara för ärlig, jag vill inte såra honom eller göra livet jobbigt för honom. 
Han försäkrar mig hela tiden om att jag inte behöver oroa mig (det är tur att han verkar ha tålamod med att jag är osäker), men det är klart jag oroar mig. Man vill inte att sin lycka går iväg.
Men jag kan inte backa. Jag kan inte. Han har på väldigt kort tid blivit min andra halva, och en av mina absoluta bästa vänner. Plus pojkvän på det. Det kan inte bli bättre än så.
Och därför kan jag, återigen, inte backa. För han har all rätt o veta hur jag mår, vad jag tänker på, vad jag är nojjig över. Jag vill att han ska veta hur jag mår, men jag vill inte att han mår dåligt av det heller. Så det är en lite jobbig situation det här. 

Det är inte det att jag inte litar på honom, tvärtom, jag litar på honom till 110 % (och jag hatar människor och vill inte lita på dem heller), men jag litar inte på "föralltid" längre. Jag litar inte på "jag kommer alltid stanna här", för alla som säger så, har lämnat mig. Varenda en. Och det gör så jävla ont. 
Det gör mer ont när man inser att man älskar någon så mycket, som även ska orka leva med en annan människa, kanske i framtiden dag in och dag ut. 
Och tänk om den personen helt plötsligt bara försvinner? Det är som att någon krossar ens värld. Och det är så jag känner ang honom. Händer något sånt så kommer jag gå i tusen bitar. 

Han vet egentligen det mesta av det jag skrivit här ovan nu, för som sagt, detta med att backa går inte så bra. Han vill inte att jag ska backa. Jag försöker att inte backa. 
Men jag älskar honom, mer än ord kan beskriva.

Det är så många människor med som kommer säga att det är "för tidigt" att säga att man älskar någon. Men om man gör det, och på riktigt tänkt igenom det noga, då finns det ingenting som heter "för tidigt". 
Han gör mig mer lycklig än någonsin annan har kunnat innan. 
Och jag vill inget annat att leva med honom, helst föralltid, men jag kommer alltid vara på min vakt. Jag litar inte på föralltid.
Bara väntar på den dagen då han inte är säker på sina känslor längre.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta, att den dagen aldrig någonsin kommer. 

Wise men say only fools rush in
But I can't help falling in love with you

Ta hand om dig <3

Sist jag skrev här var i augusti. Då hade jag träffat en kille som bodde i Malmö, som heter J. Han dumpade mig i september, vi var inte tillsammans eller något sådant, men det tog ändå hårt. 

Så hårt att jag la in mig på psyk. 
Och det var inte bara för att han dissade mig. Det var så mycket med att jag blev ovän med min ena allra bästa vän M, plus att alla minnen och flashbacks kom som en käftsmäll, om de övergrepp som jag faktiskt inte har skrivit här. Än. Det kommer. Jag är inte redo än bara.
I vilket fall som, så låg jag inlagd på psyk i 3 veckor. Det va nog ett av de bästa besluten jag någonsin har gjort för att vara helt ärlig. Efter en vecka och lite medicinjustering började jag må bättre, fortfarande ostabil, men bättre. 
Det sämsta var att jag hamnade på en avdelning för folk med missbruk, droger och alkohol m.m. 
Det finns avdelning 9,10,11 och 12. 9 är för folk med psykos, 10 missbruk och 11 och 12 är allmänna psykiatrin, dvs där jag egentligen skulle ha varit, 11 eller 12 alltså, men det fanns inte plats. Det var skitläskigt att vara bland pundare, alkoholisterna var mer "normala" till sättet. Vande ju mig till sist, men jag höll mig undan ganska mycket. Hade ett bra team som förstod mig, och jag fick gå på ångesthantering och träffa en psykolog, och 2 ggr träffade jag en arbetsterapeut också. 

Medan jag låg på sjukhuset så började jag prata med en kille som även han börjar på J. Vi träffades på en permis som jag fick, de va en sjukt bra dag, och i slutet kysste jag honom. Och det är på den resan det har varit.. tänkte göra ett eget inlägg om honom alldeles alldeles strax. Det är så mycket jag behöver få ur mig, samtidigt som det kanske inte blir så mycket. Jag vet inte.