Har en sjukt dålig period just nu. Vet knappt vart jag ska ta vägen av all denna oro och ångest. Vill inte oroa mamma med att säga att jag inte mår bra just nu. Jag vet ju tex att det blir bättre, men NÄR?! 
Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att tårarna ska bränna innanför ögonlocken dag in och dag ut, att jag måste kämpa mig upp ur sängen för att ens komma upp. Att jag måste tänka på att orka andas lite till, för mina nära och käras skull. 
Visst har jag tillbaka livsglädjen igen, men ibland försvinner den fort som satan. 
Inte ens lugnande hjälper just nu. Mest av allt vill jag överdosera Imovane och sova föralltid, men jag kan inte lämna J, mina bästa vänner, mamma.. och.. det kommer bli bättre. Jag vill helst nu, helst igår. 

Idag är det 2 årsedan jag skar mig sist, kl 03.00 för att vara exakt. I skrivande stund är klockan 01.30. 
Det kanske är därför jag har ångest? För att årsdagen närmar sig och närmar sig, och nu är den här. 
Och nu har jag inte skurit mig på 2 sabla år, även om jag så in i helvetes gärna velat, väldigt väldigt många gånger under detta år. 

Även om jag fick lära mig inne på psyk att man ska säga till när man mår dåligt och säga stopp, så känner jag mig fortfarande till besvär. Jag vill inte göra mina nära oroliga. Jag kan ju själv. Tycker jag. Men tydligen inte. 
Det suger så jävla hårt. En sån fucking daglig kamp att ens ORKA andas, helt sinnes vad jobbigt det är. 


 

Ta hand om dig