Hej bloggen och ursäkta usel uppdatering. Jag är hos min pojkvän någonstans i Småland sen i onsdags, vi har inte setts sen slutet av juni/början av juli, därav prioterar jag honom först. Nu råkar jag vara lite mobilberoende med och många som skriver till mig, men jag försöker skärpa mig ang det.
Vi har precis borstat tänderna och lagt oss i sängen. Vart en helt ok dag, dock med illamående och kväljningar som jag har haft i 2-3 veckor nu. Och nej är ganska säker på att jag inte är gravid.
Jag har haft konstant ont i huvudet och får kväljningar så fort jag ätit och går någonstans, spelar ingen roll hur fort jag går. Mitt öga har även ryckt m.m Lite onödig information men om det är någon som har en aning om vad det kan vara så lämna gärna en kommentar.

Jag lovade ju att berätta vad som hänt sen sist, och ärligt talat är det både ingenting och massor. Jag började på lamotrigin som är stämningsstabiliserande, det har både varit upp och ner i humöret och jag började även få hallucinationer. Så min läkare gjorde en remiss till sjukhuset och jag gjorde både magnetröntgen och EEG för att kolla om där var något fel. Vilket det inte var, mer än en liten cysta som inte påverkar någonting. I vilket fall som så läste jag biverkningarna där det stod att 1 av 10 000 får hallucinationer och resten räknar ni ut själva.

Nu har det blivit ett långt inlägg så jag fortsätter helt enkelt imorgon med mer av detta året hittills.

Ta hand om dig

Hej. Som jag skrev imorse så har jag haft ångest hela natten och det har fortsatt denna morgonen med. Jag vaknade upp klockan 10 med världens panikångestattack och försökte verkligen somna om igen, jag bara vred och vände på mig, och ett tag var det så illa att jag tänkte gå upp och skära mig för att få slut på eländet. Få slut på ångesten. Jag vet att man inte ska tänka så, för det hjälper inte. Men jag orkar verkligen inte med det här. Jag orkar inte.
Jag har dessutom varit skadefri i 11 månader nu och jag vill gärna att det fortsätter så. Men jag kan inte lova att jag inte ska falla tillbaka, men jag försöker så jävla hårt och det kräver varenda energi jag har.
Livsgnista, vart tog du vägen..?

Ta hand om dig

Hej bloggen. Det var ett tag sen. Ett väldigt bra tag sen.
Jag mår..okej. Jag har överlevt ännu en natt med ångest, mycket tack vare en vän som jag sjöng med och fick mig på andra tankar. Tack <3
Jag funderade på att börja blogga här igen, då jag behöver få ut saker som jag inte kan skriva någonannanstans. Det blir för öppet, jag blottar mig för mycket redan men det är sällan jag berättar hela sanningen. Eller allt. För jag orkar inte med falska människor som inte bryr sig, eller ni vet..sånt.
Jag borde redan börja nu med att skriva vad som hänt sen sist, men jag är helt slut efter två (!) lugnande tabletter och blä. Klockan är dessutom 06.08 i skrivande stund och jag ska på möte klockan 14.
Påminn mig om att skriva imorgon (idag) helt enkelt.

Ta hand om dig

För ett par år sedan fick jag kontakt med en tjej. Hon verkade snäll och trevlig och vi har haft kontakt till och från sen dess. I våras träffades vi första gången och det blev en mycket händelserik sommar.
Hon blev min bästavän, och jag åkte till henne ofta över några dagar, ibland en helg och umgicks.
Jag tänker på det där ofta, om man kan bli förblindad av kärleken, kan man inte bli det av vänskap också?
För nu i efterhand så överväger det negativa mer än det positiva.
Ju mer jag umgicks med henne, desto mer självisk blev hon. Allting skulle handla om henne. Hon behövde bekräftelse hela tiden och frågade mig minst 15 gånger per dag (och då överdriver jag inte ens) om hon va fin, inte tjock, om hennes armar fladdrade, om hon va vacker, finare än andra personer osv.
Jag svarade att nej hon är inte tjock, ja hon är fin etc.
Jag har väldigt kort stubin så jag tröttnade väldigt fort på hennes bekräftelsebehov, men sa ingenting om det. Jag försökte att inte bli förbannad, men jag misslyckades då och då och fick ett vredesutbrott ibland haha. Jag sa aldrig rakt ut att hon behöver bekräftelse, utan snarare försökte få henne att förstå att hon ÄR fin som hon är.

Anyway, tiden gick och hon sa att hon hade ett självskadebeteende. Hon sa att hon skurit sig så att det inte slutade blöda, under armen en sommarkväll. Jag sa till henne att jag kommer nästa dag till henne och finns där för henne. Hon blev jätteglad och ja, vi sågs dagen efter. Saken är den nu, att hon hade inga ärr under armen. Vem fan ljuger om ett jävla självskadebeteende man inte har?! Att skada sig är allvarligt, då du kan förblöda, förstöra senor m.m och du får hemskt fula ärr. JAG jämfört med henne HAR ett skadebeteende.
Men gång på gång sa hon att hon skurit sig, och jag fanns där, hela tiden.
Hennes ex berättade att hon sagt till honom att hon skurit sig på insidan av låret, men när dem skulle ha sex såg han inte några sår/ärr överhuvudtaget.
Där har vi ett tecken på att hon vill ha uppmärksamhet så det smäller om det.

Anyway, för en månad sen pratade vi sist, och jag skulle på fest och hade sminkat mig jättehäftigt och visade för henne. Hon nämnde de knappt utan frågade "Har T hört av sig?". Och då rinner bägaren över. Hon är självisk, tänker bara på sig själv och hon måste ha bekräftelse. Senare på festen ville jag berätta för henne varför jag blev arg, men hindrade mig själv, eftersom jag då kunde ha förstört vänskapen. Jag vet att jag är kapabel till att vara riktigt otrevlig när jag är arg, så jag skrev inte. Veckor gick, och det är nu en månad sen som vi skrev sist till varandra. Hon skriver på en hemsida att om JAG ville prata med henne så skulle JAG skriva. Är det inte två stycken om EN vänskap? Hon har lika mycket ansvar att prata med mig, som jag hade med henne.

Jag tog bort henne på Facebook nu, och hon har blockat mig. Jag antar att hon skrivit en massa skit om mig, för jag hade en magkänsla att hon snackade en del skit när vi väl var vänner. Sen är jag ganska paranoid och misstänksam av mig eftersom jag har svårt att lita på andra, så de kan lika gärna vara jag som bara tror det.
Jag frågade T om hon hade pratat om mig alls när dem varit med varandra, men han sa att han inte ens nämnt mig. Undrar hur mycket jag är värd då? ;)

Nu i efterhand så vet jag att jag kommer må så jävla mycket bättre utan henne. Det känns lite tomt, eftersom vi sågs jämt, men jag klarar mig. Det har jag alltid gjort.
Jag vet inte riktigt vad jag ville med den här texten mer än att skriva av mig. Hoppas att hon fattar någongång. Men man ska inte förvänta sig för mycket.

Idag åker jag i alla fall till Stockholm och har en lååång weekend med min bästa vän. Jag fyller år i helgen med så det ska bli underbart att vara med F. Och få komma bort lite. Kanske skriver igen snart, det var ändå ett tag sen.

Ta hand om dig

På G ner till Helsingborg då min bästa vän M tar studenten, grattis världens bästa <3 även N är med, men de är knökat på bussen så han sitter lite längre bort. Sover tror jag tom.
Jag då? Jag sov 2 (!!) timmar inatt, jag är ganska trött men underhåller mig med sockerkickar hela tiden. Kommer vara så slut ikväll. Och så ska vi ut också, känns bra. Eller inte..:( vill inte göra M besviken så ska göra allt jag kan för att vara vaken hela natten och festa. Kommer sova bort fredagen bara. Det är väl det. :/ hoppas inte, då jag tänkt att faktiskt umgås med henne eftersom de va ett tag sen nu.
Har iaf ganska tråkigt på bussen. Har ingen bok, inga blogginlägg att läsa, jag har bara musik, lite cola och kexchoklad som precis tog slut. Har försökt blunda lite, men jag har svårt att somna i bilar och i bussar..aja.
Ska nog se på film på Swefilmer.

Ta hand om dig

Har stressat som en idiot för vi skulle på kalas idag. Morfar blir 87 imorgon men vi är hos honom på kalas nu. Så nu har jag ångest och bara uuh. Men det går nog över!
Morfar är extremt duktig på att köpa kakor och tårta, asså Gud..glömde laddaren med så mobilen dör snart. Fml.

Ta hand om dig

Vissa är värd guld. Min syster är värd diamanter. Jag älskar dig mer än allt annat.

Ta hand om dig

[Bild]

Som rubriken säger.
Jag känner mig ledsen, lost i själen, alltså jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag känner mig bara ledsen och tänker saker "normala" inte skulle tänka på. Typ om jag går in i ett rum undrar jag HUR jag ska ta mitt liv, på vilket sätt som är bäst. Jag vill skada mig hela tiden och jag har stora funderingar på att faktiskt lägga in mig. Så nä, jag mår inte bra.
Gråter hela tiden, ibland av anledningar och ibland inga alls. Jag orkar inte må såhär, en anledning är att jag inte haft mina antidepressiva på ett tag och jag blir helt psykiskt instabil som fan. Jag vet helt enkelt varken in eller ut. Känns som alla drar i mina armar åt olika håll, jag vet inte alls hur jag ska göra. Är så jävla jävla sinnessjukt rädd att förlora min allra bästa vän med. Jag vet inte vad jag ska göra, jag gråter som en tok samtidigt som tänker "Stay strong", men jag vet inte. Jag skulle inte klara av att förlora henne. Hon har en stor jävla plats i mitt hjärta och att förlora henne skulle vara som att slitas mitt itu. Då hade jag nog inte velat leva längre.
Tänker samtidigt såhär "Mig blir du fan inte av med", men jag vill inte tvinga henne att ha mig kvar i hennes liv heller, även om jag kunde, så skulle jag tvinga henne.. Nä alltså, jag älskar henne mer än vad jag älskar mig själv, och så har jag endast sagt om en person tidigare, nämligen min pojkvän.

Vi har 4 år imorgon, jag och min fästman. Kommer skriva om honom då har jag tänkt.
Nu har jag fått ur det mesta av mig, har fortfarande galet mycket ångest, men det släpper nog..

Ta hand om dig