Och en vän eller vad fan du nu är, om du är mer än en vän, ska aldrig ge en ångest. Speciellt när jag aldrig vet vart jag har dig nånstans.

I thought I was good enough. And then I remember, I'm not. ~

Mamma ber mig hela tiden att jag ska gå till en psykolog och prata. Men jag känner inte att jag behöver det. Visst att det vart några jävligt tuffa veckor, men som jag tagit mig ur, och som även jag och M har tagit oss ur och kämpar fortfarande med. Jag gjorde slut med en vän, men det gör inte alls lika ont som om jag skulle förlora M.
Värderar han så mycket mer ärligt talat.

I vilket fall som, så känner jag inte att jag behöver det. Visst att jag har dagar då jag mår dåligt och ibland bara några timmar, och ventilerar det på Facebook, men jag VILL_INTE_GÅ_I_NÅN_JÄVLA_PSYKOTERAPI igen. För de första skulle jag bara gå där i en kvart och inte ha något att prata om mer än ångest, och så länge JAG känner att jag har kontroll, varför ska jag då prata om det? Jag har övningar, jag har vänner, min familj och M som stöd. Jag mår för det mesta bra, och det är jätteskönt att jag har dem.
Jag önskar bara mamma förstod att jag inte vill och inte tänker gå i nån jävla terapi. Jag är förfan 22 år, jag bestämmer själv när jag känner att jag behöver gå till någon och prata. Ingen känner mig så väl som jag känner mig själv (M kanske känner mig lite bättre än jag själv i vissa stunder men jaja)
Annars mår jag bra. Glömmer ta min medicin då och då vilket resulterar i ångest. Men det är hanterbart, och när det inte är hanterbart så sitter jag och gråter och lyssnar på musik, och det brukar gå över efter några timmar, även om det just då är sjukt jävla jobbigt alltihopa.

Jag överlever. Det har jag alltid gjort. Jag känner mig själv.

Vill visa att mitt fina hår jag har fixat till. Rosa snelugg och dipdye. Är så himla himla nöjd. Ni får ursäkta censureringen men jag är anonym av en anledning.

Ta hand om dig

Jag är så ledsen. Ledsen för att min bästa vän/lillasyster mår så dåligt att hon la in sig på psyk. Och vi bor drygt 27 mil ifrån varandra så jag kan ju inte bara åka dit skitsnabbt och finnas för henne mer än när vi snackar på Messenger. Jag känner mig så maktlös, för jag kan inte ta bort hennes psykiska smärta. Jag kan inte göra det bra nog för henne att orka leva. Och givetvis vill jag ha henne i liv, hon betyder ALLT för mig. Men vad hon har gått igenom i sitt liv hade jag haft förstående om hon tog livet av sig. Det låter så hemskt, men jag menar ju inte att jag vill det såklart. Hon är så himla stark som fortsätter orka leva även när allt är skit, och jag är jättestolt över henne.
Hon ska bara börja fatta det, att det finns så många som hade gett upp, men hon fortsätter kriga. Jag har lovat att inte lämna hennes sida, därav ska jag kriga med henne. Hon är aldrig ensam i fighten. <3

Jag älskar dig mitt hjärta.

Ta hand om dig

Hej. För ett tag sen blev jag diagnostiserad med GAD, och för er som undrar vad det är, så är det Generaliserad ångestsyndrom. Här är länk för de som är intresserade att läsa om: http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Generaliserat-angestsyndrom---GAD/?ar=True

Det är en äckligt jobbig sjukdom, oftast behöver det inte ha "hänt något" utan ångesten bara kommer. För min del är det som att ångesten försöker äta upp mig inifrån. Jag får panik för jag kan inte andas, gråter och försöker att inte skada mig själv. Jag är den 17:e november skadefri sen 1 (!!) år tillbaka och jag vill verkligen inte falla tillbaka.
Natten, och morgonen som var, och även igårkväll, var så jävla jobbig att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Jag glodde till och med på ett rakblad (ja jag har kvar dem..) för att sen sakta lägga tillbaka den. Samma kvällen som var, men denna gången var jag upptagen med att sluta gråta.

Jag känner mig så himla trasig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Den enda jag känner mig 200 % hel med, är min älskade pojkvän M, som är så otroligt stöttande. Dessvärre har vi distans på över 20 mil men jag kan inte bärga mig tills vi flyttar ihop. För han, botar min ångest. Han får mig att må så otroligt bra, att det känns som en käftsmäll när jag kommer hem till verkligheten igen.

Nu kan jag tyvärr inte skriva mer då ögonen går i kors. Kände att det blev ett ganska flummigt inlägg, men jag är utmattad och behöver sova.

Ta hand om dig

Natt igen, kom hem klockan 00 från min älskade pojkvän. Distans suger. Det var helt okej första timmen, men nu när jag är tillbaka i verkligheten igen så gråter jag. Och gråter. Tänker, och gråter lite till. Jag vettifan vad det är för svacka jag hamnat i, men oavsett vad så är det inte kul. Jag hatar att aldrig veta hur mina humörsvängningar kommer att bli. Att vara ledsen i ena sekunden, neutral i andra, glad i tredje, arg sen ledsen igen, och jag kan aldrig förutspå om eller när det händer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till ärligt talat. Jag känner mig så jävla äckligt trasig. Jag känner inte för att existera just nu.

Ta hand om dig